Nätter. Dem är verkligen fruktansvärda ibland. Det är då alla känslor jag stängt inne under hela dygnet, hela veckan kanske - kommer fram. Jag skriker och jag gråter, jag slår mig själv och jag drar mig i håret. Men just i natt är det inte så. I natt kan jag inte få ut något. Mina tårar stannar kvar på insidan av ögonlocket, mina armar och ben känns alldeles för tunga för att lyfta. Detta är en annan sorts ångest. Detta är den obehagliga. Den som bara är där, utan att den syns, utan att den märks. Mina andetag blir bara jobbigare. Det är allt.

Jag vill ha någon här (min pojkvän eller en TJEJ). Jag vill ha någon här som kan tänka sig dricka te med mig, lyssna på kent, håkan eller kanske the cure. Och vi ska inte säga något onödigt. Vi ska ligga i min säng och titta på min ljusslinga. Ibland kanske vi sätter oss upp och säger "vilket gott te" och den andre ska svara "ja" och sen ska det vara slut.